lördag 23 mars 2013

Post Pax Americana: Ett Imperium på Lerfötter


Som har beskrivits i tidigare inlägg, så står USA för Sveriges och Europas viktigaste försvarsgaranti. Genom sitt kärnvapenparaply, Artikel 5 och de i Europa framgrupperade styrkorna säkrar man inte enbart vår kontinent, utan verkar även (oftast) stabiliserande på regionen runt omkring.

Denna närvaro är en del av det globala "Pax Americana", en jämförelse med de 200 år av fred som sammanföll med det romerska riket kring år noll.

Och vissa likheter finns. Om man bortser från existensen av kärnvapen, så handlar det i fallen om att en aktör kommit att bli väldigt mycket starkare än någon annan, och att en period av ordning följt i skuggan av denna dominans. Exakt vilken period som Pax Americana ska räknas ifrån är ganska godtyckligt. Den ena versionen är från andra världskriget till idag, då man var "the leader of the free world" i opposition till kommunism och Sovjetdiktatur.


Den senare, starkare, versionen bör nog ses från slutet på kalla kriget, då USA uppnådde unipolaritet, och man talade om "historiens slut". Det Första Gulfkriget presenterade ett helt nytt sätt att föra krig på. Något som Irak, innehavare av en av världens på pappret största arméer, visade sig helt chanslös mot. Precisionsvapen, smygteknik och mörkerseende vad bland de teknologier som möjliggjorde krig i vilka anfallaren kunde ta endast symboliska förluster samtidigt som försvararen snabbt imploderade.

Sedan finns det givetvis anledning att kritisera hur "fredlig" denna amerikanska fred varit, och hur väl USA använt den makt detta inneburit. Särskilt det sista Irakkriget med eftermäle var en uppvisning i den hybris som infekterade delar av den amerikanska eliten, och hur traumatiskt 9/11 var för landet. Det "kalla" kriget mot kommunismen var förstås även det en mycket blodig period fylld av moraliska tveksamheter och strategiska felsteg.

Oavsett vad man tycker om detta är det tveklöst så att den roll som USA tagit på sig efter andra världskriget varit fundamental för global säkerhetspolitik. Hur världen sett ut om man valt att aldrig gå med i andra världskriget, eller gått tillbaka till sina rötter och återigen bli isolationistiskt efter 1945, vet vi inte. Säkert är att den sett mycket annorlunda ut.

Det moderna Europa är format av en aktiv amerikansk närvaro, och för många av våra grannländer är relationen till USA det i särklass viktigaste bilaterala förhållandet. Sett från europeisk synvinkel, så har de senaste 60 åren varit en existens under ett ovanligt "mjukt" imperium, lika starkt militärt som det varit i attraktionskraft.  

Men detta hotar nu att gå om intet under vikten av katastrofala utsikter för grunden för denna dominans.

St Louis Fed (CBOs svenska motsvarighet är Riksdagens Utredningstjänst)
“How we confront these problems will in many ways determine the future course of America... It will determine whether the United States will be a leader in the 21st century or just another failed empire in history.”
Det ökande skuldberget är det mest konkreta tecknen på de problem man har, och är en av de saker förre försvarsminister Leon Panetta nämner i det ovan citerade talet. Någon annan som oroar sig för detta är förra årets ordförande för Joint Cheifs of Staff, som menade att budgetunderskottet var "det värsta hotet mot USAs nationella säkerhet".

Det "värsta hotet" får väl sägas vara en aning överdrivet, med tanke på alternativen, men på både kort och lång sikt är det definitivt det största hotet mot USAs försvarsbudget, och därmed mot dess status som supermakt.



De två graferna ovan fångar tillsammans allvaret i situationen. De framtida utgifterna från dagens politik ökar hädanefter drastiskt, och inte sedan 70-talet har man kunnat hålla ihop debit och kredit annat än under en kort period kring år 2000.

Resultatet av alla dessa år av underskott har förstås blivit en stadigt ökande skuldsättning, och en politik där underskott setts som något normalt. Från att efter andra världskriget varit den axel som hela västvärldens ekonomiska system vilade på, så skenar nu USAs ekonomiska underskott. 2012 var det på 7%, en nedgång från 10% ett par år tidigare.

1 Biljon = 1000 Miljarder


Frågan blir därför, vad är det som driver dessa underskott? På kort sikt har den största delen att göra med finanskrisen, vilken totalt har uppskattats att kosta hela 22 biljoner US$ (!), och till viss del av det senaste årtiondet av krig. Det beräknas att det nu nästan exakt tio år gamla, tragiska och onödiga Irakkriget kostade 2 biljoner USD, och kan komma att kosta 6 biljoner över tid. Trots att dessa utgifter var enorma, så var de också relativt kortvariga. De verkliga utmaningarna är strukturella, och ligger i framtiden.


Men, USA har ju också en av västvärldens lägsta skatter. Så, är det inte bara att höja skatten? Om man bara tog den dit OECD-medium är, så skulle hela dagens underskott försvinna.




Till viss del är detta nog både nödvändigt och möjligt, då skattesänkningar setts som en universallösning av många i amerikansk politik under de senaste 20 åren. Oavsett situation eller problem har svaret från det republikanska partiet alltid varit att skatten måste sänkas.

Men det finns en mängd anledningar till att detta varit så populärt, och att budgetunderskottet hela tiden tillåtits öka. Dessa orsaker bidrar till att man inte kommer kunna fylla gapet mellan utgifter och intäkter enbart via skatteökningar. Djupa strukturella reformer är också ett måste. Nedan följer en överblick över några av de problem man har.

Ett Korrumperat Skattesystem

Det federala skattesystemet innebär en omfattande indirekt skatt, då det är så komplicerat att stora mängder pengar slösas bort. Komplexiteten kan också utnyttjas av större företag och rika privatpersoner så att dessa kan nolltaxeras eller till och med få pengar tillbaka trots höga vinster.

Huvudanledningen till denna tilltagande komplexitet är att politiker i kongressen använder skattesystemet för att belöna kampanjbidrag eller röster från olika grupper med skräddarsydda undantag. Detta har gjort systemet i princip omöjligt att reformera, och att antalet sidor i skattelagboken enbart klättrar högre och högre.


Oljeberoende

Energipriser i allmänhet och bensinpriser i synnerhet är viktiga orsaker till ekonomiska problem bland många amerikaner. De stora naturgasfyndigheter som hittats har hållit ned kostnaderna för uppvärmning och energi, men bensinpriserna är fortsatt höga. Många amerikaner är fullständigt beroende av bilen för att ta sig någonstans. Det finns städer med utbyggd och välfungerande offentliga transportmedel (t.ex. Portland och New York) men den amerikanska drömmen har varit att bo i en förort eller en "exurb" upp till två timmars pendling ut från tätorterna. Denna dröm har dels varit subventionerad, men också uppmuntrats av obeskattade bensinpriser. Med fyra timmars pendling per dag är det bil eller ingenting, en livsstil som är både ekonomiskt och miljömässigt vansinne.






Utbildningskostnader

I USA är bra skolor, bra barnomsorg och alla typer av universitet dyrt. Det finns bra offentliga skolor, men dessa tar bara elever från det område som betalar dess budget via fastighetsskatter. Detta driver upp huspriserna i sådana områden, vilket alltså i praktiken innebär en indirekt skolavgift. 

Kostnaderna för all typ av utbildning har skenat under de senaste decennierna, på ett sätt som ofta inte står i proportion till vad studenterna får. Det finns många anledningar till att detta skett, men resultatet är desto mer påtagligt: en enorm press på familjer att spara till sina barns studier och/eller enorma studielån bland studenterna. Dessa lån är mycket svåra att bli av med i en personlig konkurs, och väger ned studenter med skulder för decennier. Speciellt skadliga är de många vinstdrivande universitet där en enorm andel hoppar av utan examen men väl med en stor skuld.

"Tertiary Education" är universitetsstudier och uppåt. Den ljusa delen av staplarna markerar offentliga utgifter, de mörka privata.

Skillnaden mellan allmänna kostnader (vanlig inflation), sjukvårdskostnader och universitetsavgifter.

Ett Sjukt Sjukvårdssystem 

En av de värsta kostnadsdrivarna har varit ökade sjukförsäkringsutgifter, vilka som kan ses i grafen ovan har ökat explosionsartat. Detta är även det område som beräknas öka mest i framtiden. Men trots att man över de senaste 30 åren konsekvent spenderat mer och mer pengar än alla andra, så lyckas man för genomsnittsamerikanen inte producera speciellt bra resultat.

 

Enbart den amerikanska staten spenderar alltså mer av BNP på sjukvård än de flesta andra länder, men lyckas ändå inte ge ett universellt skydd. Ca 30 miljoner amerikaner är helt utan sjukförsäkring. Tillsammans med de privata utgifterna spenderar man alltså nästan dubbelt så mycket som i Sverige mätt i BNP.

Den senaste reformen av president Obama har lagt en mycket försiktig grund för att på sikt göra något åt detta, men den största poängen med reformen var dock inte kostnadskontroll, utan att reducera antalet amerikaner som står utanför försäkringssystemet. Det amerikanska sjukvårdssystemet är dock så ineffektivt och ojämlikt, att den naturliga frågan blir om det inte fanns något bättre sätt att göra det på.

 30 År av Platta Löner

Kostnadsinflationen skulle varit mindre bekymmersam om bara inkomsterna hållit jämna steg. Och för en mindre del amerikaner är det så, men inte för majoriteten. Den ökade skillnaden mellan inkomstnivåer har lett till att amerikanska familjer blivit tvungna att skuldsätta sig allt mer för att kunna möta de ständigt ökande utmaningarna mot sin privatekonomi. Allt fler lever "pay-check-to-pay-check" och har inte alls plats för några skatteökningar

Notera skillnaderna mellan den nedersta linjen "Average Hourly Wage" (medellön) och de andra kostnaderna.

Medellönen för majoriteten av amerikanerna har i princip stått still sedan 70-talet..

 

Underinvesteringar

USA lider av underinvestering inom vissa områden. Infrastruktur är kanske det värsta, och den fallande andelen som läggs på detta hotar nu USAs framtida tillväxt. Fram tills 2020 behövs ca 4 biljoner USD, 80% mer än nuvarande budget, om man ska kunna hålla infrastrukturen i gott skick och undvika en ökning i ekonomiska förluster orsakade av dåligt underhåll.


Ett Enormt Fängelsesystem

Mätt både i absoluta tal och i antal fängslade per capita, så har USA den största fängelsebefolkningen i världen. De land som eventuellt spärrar in fler proportionellt är Nordkorea och Kuba. När det var som värst satt 1% av den vuxna befolkningen bakom galler. Detta makabra rekord har fungerat som en sorts pervers arbetsmarknadsåtgärd för vissa stater, och en ineffektiv sådan då det inte är direkt gratis att hålla en fånge inlåst.

Data från 2008
Själva inlåsningen är dock ofta det mindre problemet. Tragiken börjar i den stund de flesta människor blir utsläppta och upptäcker att de fått sina liv förstörda då de i fortsättningen får problem att hitta något jobb på grund av sin fängelsevistelse. Samtidigt har det skapat en på vissa platser mycket viktig arbetsgivare i form av privata fängelser vilka sedan lobbar för fler och hårdare straff, i en "industri" värd 78 miljarder USD och med 800.000 anställda.

För skattebetalaren har de totala kostnaderna för detta uppskattats till 50 miljarder dollar, en siffra som nu börjat sjunka då många stater infört amnestilagar för att få ned antalet fängslade. Men det kommer ta lång tid att få resultat, då det skulle kräva stora reformer av ett rättsväsende som skapade denna allt för stora grupp av nuvarande och före detta fängslade.

 

Guns Vs. Butter

Att det finns många som i ljuset av den bild som tecknas ovan omvärderar vad för slags roll USA har råd att spela i framtiden är inte direkt överraskande:
Of all the places U.S. troops are stationed around the world, no place seems to cause as much consternation as the military’s robust presence in wealthy western Europe.
With defense spending set to undergo its biggest squeeze in a generation, many lawmakers are once again taking a hard look at Europe and asking the question: What is the military still doing there?
 “One of the things we’re hearing a lot around the Hill here is, maybe we don’t need forces in Europe anymore,” said [the] chairman of the House Armed Services Committee, last week during a hearing on the military mission in Europe. “We’re so far advanced there, maybe we can pull all those troops home and it would be a big money savings. And then the way things are going right now financially, that would be a great thing..."
[T]he Pentagon could save up to $500 billion over 10 years if it would simply tell its European allies in NATO that they now have the security lead in defending shared interests in the region, allowing the U.S. to assume a more backseat role in Europe.
For example, pushing allies into the operational lead around the Mediterranean perimeter, for counter-piracy operations in the Red Sea and the Gulf of Aden and for providing the bulk of ground and tactical air forces that serve as a strategic counterweight to Russia could provide big savings. (NATOSource)
Detta är förstås inte den enda åsikten som finns, och det är bra att påminna att ett försök att från USAs sida att minimera sin europeiska närvaro skulle föra med sig betydande politiska och ekonomiska risker. Många Europeiska länder huserar amerikansk militär infrastruktur för globala ändamål, ställer utan frågor upp även på tveksamma internationella äventyr och köper reflexmässigt amerikanska vapen i förhoppning att man i utbyte ska få uppmärksamhet och säkerhet.

Allt sådant hotas om man börjar uppleva att USA försöker undvika att hålla sin del av det oskrivna avtal som dess europeiska allierade tror sig ha säkrat. Det skulle leda till ett Europa med drastiskt mycket lägre amerikanskt inflytande och där dess försvarsindustri har det betydligt tuffare.

Dock bör man i ljuset av USAs enorma ekonomiska och sociala utmaningar inte vara det minsta förvånad över att allt fler där borta undrar varför man även i fortsättningen ska bidra med vad ett gäng rika och irriterande bekväma länder skulle vara fullt kapabla att ordna på egen hand. Alliansen som den ser ut idag är allvarligt obalanserad. Samordningen var för dålig och beroendet av USA var för stort redan innan man var för sig började skära i budgetarna.

Ett brett amerikanskt tillbakadragande skulle förstås innebära en ökad risk för militära bakslag i Europa och vårt närområde. Det är långt ifrån säkert att vi européer förstår och förmår rusta upp och koordinera oss i den omfattning som behövs för att ersätta USAs närvaro.

Här i Sverige har funderingarna kring detta knappt börjat! Vissa undantag finns dock: Försvarsradions inslag här om dagen tog upp frågan om den "strategiska idén" på ett ovanligt bra sätt. Det behövs mycket mer av det framöver, och mycket mindre av sådant här.

Nästa inlägg kommer handla om politiken kring de strukturreformer som behövs, samt fundera på hur USAs militära förmåga och prioriteringar kommer påverkas av dess lägre försvarsbudget. 

fredag 8 mars 2013

Herr Wallmarks Amerikanska Paraply



Det första inlägget på denna blogg, "Varför Räcker Inte 40 Miljarder?", ville på ett översiktligt vis beskriva den enorma obalansen mellan försvarets planerade uppgift, organisation och tilldelade medel. Därtill påpekades att den planerade organisationen i sig är underdimensionerad. Alltså en bristfällig finansiering av en bristfällig organisation...

I det andra inlägget, "Sverige, Artikel 5 och den Baltiska Snubbeltråden", funderades det över om det finns en rationell förklaring till den till synes märkliga politiken som målades upp i det första inlägget. Svaret återfanns i den radikalt nya Europakartan efter Soviets fall, nya politiska villkor i Finland, och att de Baltiska staterna 2004 gick med i NATO. Dessa tre saker samverkar till att det blir i princip omöjligt att angripa Sverige utan att samtidigt konfrontera NATO, då Baltikums läge utgör en sorts "snubbeltråd".

Detta har lett till en mycket populär politisk slutsats: Sveriges egen förmåga inte spelar någon roll, och den bild som målas upp i "Varför Räcker Inte 40 Miljarder?" är helt i sin ordning då det inte finns något hot.

NATO försvarar Sverige, medan Sverige får detta skydd utan att behöva gå med NATO.

Resultatet är att konventionellt försvar blivit "någon annans problem", en filosofi som sammanfattar den försvarspolitik som förts av både höger och vänster de senaste 10 åren ganska väl. Stadsminister Reinfeldt har alltså delvis rätt i sina påståenden kring konsensus i den förda politiken: Ingen har velat betala för något de kan få gratis. Men detta fiffiga konsensus bygger på en föråldrad kunskap och förutsätter att världen utanför Sveriges gränser inte förändras. En sådan strategi är beroende av att NATO alltid kommer vara det den är idag, och att NATO är så starkt och trovärdigt att Sverige inte behöver hjälpa till i det territoriella försvaret av Europa. 

 

Denna typ av tänkande ligger bakom vad Hans Wallmark här om dagen sade i riksdagen (§69): 

 

"...Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen."


Till skillnad från Skipper så har jag (givetvis!) inget annat val än att ge Wallmark rätt i sak, då han mer eller mindre ordagrant upprepar vad jag skrivit tidigare. Lika så har han rätt i att debatten ofta helt missar hur Sveriges försvar hänger ihop med våra grannländer.

Men i det större perspektivet har Wallmark fel. Man måste ta analysen ett steg längre och fundera kring vad för slags skydd det Wallmark beskriver egentligen ger oss, och vad för funktion Sverige har i att den kan upprätthållas även i framtiden.

Den "baltiska snubbeltrådsstrategi" som Wallmark förespråkar fungerar endast om Baltikum på ett trovärdigt sätt kan försvaras. Ett sådant försvar förutsätter en samövad allians av konventionella styrkor och/eller ett trovärdigt hot om massiv ekonomisk eller nukleär vedergällning mot Ryssland.

Och på pappret kan all osäkerhet kring NATOs förmåga till sådan avskräckning framstå som märklig. Alliansen representerar ju sammanlagt 60% av jordens totala försvarsbudget, och inkluderar tre kärnvapenmakter. Detta sista balanseras av att Ryssland också är en kärnvapenmakt, men landet spenderar för tillfället endast ca 5% av den globala försvarsbudgeten och har endast en bråkdel av Europas ekonomiska styrka.



Denna synbarligen mycket optimistiska bild saknar dock viktiga nyanser. Dels speglar den endast hur världen ser ut idag, dels jämför man en stor samling länder med mycket olika viljor, villkor och förmågor med ett enskilt land.

Men framför allt döljer den det faktum att NATO kommit att bli ofantligt beroende av USA, vilket har en förmåga som vida överträffar de andra länderna. USA står för 70% av NATOs försvarsutgifter. USA står för koordination och väldigt många nyckelkompetenser. Det handlar inte endast om att USA spenderar mer pengar, utan att landet kan använda dem på ett mer koordinerat sätt vilket ger dem mycket mer effekt och ett större spektrum av förmågor, medan den Europeiska tendensen är att att samma förmåga införskaffas om och om igen, vilket leder till en låg kollektiv effekt. Ett NATO utan USA, eller ens med en lägre inblandning, vore något helt annat än vad vi för närvarande planerar för.

Att USA helt skulle gå ur NATO kan för stunden uteslutas. Därtill är banden för starka och USAs nuvarande användning av Europas infrastruktur och över hela världen spridda territorium allt för utbrett. Utan Europa skulle fortsatt Amerikansk maktutövning i Mellanöstern, Afrika och Asien bli mycket dyrare och svårare.

Men USA behöver inte gå ur NATO för att komplicera saker i Europa. I nuläget finns det en omfattande osäkerhet kring omorienteringen av USAs väpnade styrkor mot Asien och en amerikansk hemmaopinion som är trött på att bekosta vad de ser som gnälliga och bortskämda européers försvar. Men den största ovissheten kretsar kring hur låg USAs framtida försvarsbudget till slut kommer bli och vad för praktisk effekt neddragningarna kommer ha på dess förmåga.

Säkert är att alla dessa saker kommer påverka nivån och beredskapen på USAs förmåga att uppfylla Artikel 5 i Europa negativt. Lika säkert är att det inte längre är om, utan när och hur mycket USA kommer dra ned på sin närvaro i Europa. Det råder inte längre något tvivel om att USA planerar att minska sitt engagemang.

Detta i sin tur gör att Europa, där Sverige som bekant ingår, tvingas ta ett mycket större ansvar för sina gränser och sitt närområde än vad vi är vana vid och bekväma med. Vi blir tvungna att börja ställa oss olustiga frågor kring vår egen förmåga, vilka förmågor våra grannar har, och vilka möjligheter och vilken vilja vi har att integrera dessa för en större kollektiv säkerhet och handlingsfrihet. Om försöken i Norden är någon vägledning kommer det inte bli någon lätt uppgift.



Den cyniske kan även roa sig med att spekulera kring hur långt många av de kontinentala NATO-ländernas solidaritet sträcker sig. Vilken roll, om någon, skulle Spanien, Grekland och Italien vara beredda att spela i en konflikt i Baltikum? Vad kan vi förvänta oss av Tyskland?

Att sådana frågor ens behöver ställas pekar på att det är hög tid att börja fundera kring framtida scenarier i vilka Europa har huvudansvaret för europeisk säkerhet, och hur Sverige på bästa sätt kan bryta vårt nuvarande tillstånd av självintresserat navelskåderi mot något mer konstruktivt.

Natoförespråkare måste konfrontera det faktum att om vi enbart utnyttjar den option på medlemskap vi skaffat oss, så kommer detta inte lösa Sveriges problem. Endast ett medlemskap skulle inte ge oss något som vi inte redan har idag, då en konflikt med Sverige redan innebär en konflikt med NATO.

Natomotståndare måste konfrontera att ett medlemskap avsevärt skulle underlätta den planering och samordning som kommer krävas om Sverige ska hjälpa alliansens försvar av Baltikum, en planering som också underlättar alliansens förmåga att hjälpa oss. Både vi och Baltikum är beroende av att betydligt större länder kan och hinner gripa in. Utan en sådan hjälp riskerar vi att ställas inför ett "fait accompli", där en invasion av Baltikum och delar av Sverige går så snabbt att ingen hinner reagera, och det sedan visar sig att ingen är beredd att betala priset för att återerövra vad som blivit förlorat.

Motståndare och förespråkare måste tillsammans konfrontera att våra grannländers nedrustning inte är ett positivt tecken vilket kan användas för att även fortsatt motivera att Sverige bedriver en försvarspolitik där förvarseffekt är underordnad de egentliga särintressena: karriär, ideologi och partipolitik. Att detta kan upplevas som en revolutionär tanke visar på att vägen framåt kommer bli lång och eventuellt farlig. Vad som är ännu farligare är dock att, som allt för många av våra politiker, fortsätta backa in i framtiden och vägra tänka tankar som någon annan inte redan tänkt åt dem.

Det farligaste av allt är dock att oroväckande många av våra grannländer inte kan föreställa sig att USA kanske inte längre kommer vara närvarande på det sätt de varit sedan 1949. Att det blivit så är på sätt och vis förståeligt. Många (särskilt Tyskland) har en nationell identitet som på ett fundamentalt vis formades under och efter andra världskriget och vars syn på världen är långt mer uppblandad med USAs närvaro än vad Sveriges är. Att Europa skulle hamna i denna beroendeställning var kanske oundvikligt, men idag är detta varken nödvändigt, hälsosamt eller hållbart.

Europa har mer än tillräckligt av teknologi och resurser att sköta detta själva. EU utgör den största ekonomin i världen! Vad som saknas är vilja och en solidaritet som sträcker sig bortom den egna gränsen. Detta sista ser vi allt för mycket av i Sverige.

Nästa inlägg kommer studera vilka de krafter är som driver USAs gradvisa nedtrappning i Europa.

fredag 1 mars 2013

Mamma Mia i Moskva (uppdaterad)


Att videon som häromdagen sändes i rysk TV är menat som en mjuk form av propaganda måste anses som mycket sannolikt. Budskapet, budbäraren, sändningstiden och den hårda styrningen av rysk media pekar på detta. Att till och med text på den karta som var i inslaget var skriven på engelska (se nedan) visar att man var ute efter en internationell publik. Det gällde bara att göra det i ett format som svenska journalister skulle nappa på. Som synes ganska framgångsrikt då man här hemma högg på kroken nästan direkt. Sedan ska man komma ihåg att videon också kommer ses av ryssar. En hel del krut har alltså lagts på att forma sitt budskap till att tilltala två väldigt olika mottagare.

Medan majoriteten av svenskar i allmänhet misstror Ryssland, så är attityden åt andra hållet tvärt om mycket positiv. Rapporter i Ryssland om att man i Sverige diskuterar hurvida Ryssland är ett hot borde alltså ge upphov till viss dissonans, ingen vill se sig själv som en källa till hot när man inte anser sig ha fientliga avsikter. Ryska angrepp på grannländer, eller dess stöd till exempelvis Syrien, ses istället i defensiva termer, och som ett svar på en allmän västerländsk expansionism och dubbelmoral.



Sannolikt är budskapet en reaktion på att svenskar blivit allt mer positiva till ett NATO-medlemskap, och upplevelsen att NATO försöker påverka Sverige genom uttalanden som de Fogh Rasmussen gjorde på Folk och Försvar. Dessa två faktorer bär antagligen huvudansvaret till att denna video blev gjord. Att hindra att NATO expanderar är ju ett uttalat säkerhetspolitiskt mål. Givet att ett svenskt medlemskap skulle innebära en stark uppmuntran till Finland att gå med är det lätt att förstå att intresset för var Sverige tar vägen väcker viss uppmärksamhet i Kreml. Att Sverige skulle gå med i NATO är en sak, men att Finland skulle göra det vore från Moskvas synvinkel katastrofalt. Finland är ett land som Ryssland gärna ser som en del av sin "intressesfär", ett geografiskt område där man har privilegier, och där NATO inte bör få agera.

Engelska kartnamn i ett ryskt TV-program?

Måste även kommentera de röda, böjda och hotfulla attackpilar man lagt ut över Finland mot Norrland, vilka sedan demonstrativt byttes mot en grön, rak pil längre fram. Som de flesta vet är det förstås inte i norra Sverige som det är tal om några hotscenarier... Hur skulle de komma dit utan att hamna i konflikt med Finland, och om de tog sig dit, vad i hela friden skulle de göra där? Och dessutom är det som sagt inte tal om att Ryssland skulle angripa Sverige isolerat.

Men om man istället lagt dem mot södra Sverige, över Baltikum mot Stockholm och Gotland, då hade man givit ett allt för realistiskt och hotfullt intryck, vilket skulle pekat rakt på de ställen där de flesta svenskar bor. Som påpekades i det förra inlägget så är det ju i själva verket NATO och Baltikum som är Sveriges viktigaste sköld (även om Finland förstås kompletterar detta på ett avgörande sätt). Det är södra Sverige som är mest strategiskt viktigt. Att uppmärksamma folk på detta var man förstås inte intresserade av.

Det centrala motivet med videon är alltså att bland svenskar förlöjliga idén om att det nu eller i framtiden skulle kunna existera en realistisk hotbild: ("It's very scary really! Lets join NATO already! Otherwise Russia will conquer us all right the next week!")   

Slutklämmen ("From the other hand, if the Russians are strong now, Mamma Mia! We should better ask them to protect us from NATO!") känns mer riktad mot den egna publiken än mot Sverige. Att tro att Sverige skulle kunna tänka sig att närma sig Ryssland snarare än NATO är fullkomligt absurt, och detta har man antagligen förstått. Men militär styrka är en viktig källa till legitimitet i Ryssland, och att man bygger upp denna styrka är något man gärna påminner hemmaopinionen om.


Oavsett hur detta tas emot av de som tittar på den, så handlar detta om att manipulera svenskarnas känsla av trygghet. Ett folk som inte kan föreställa sig att något ont kan hända kommer heller inte att bry sig speciellt om att se om sitt försvar och sina försvarsgarantier. Det är inte så att Sverige inte har råd att försvara sig, utan att de flesta inte ser någon anledning till det.
Mamma Mia: Grå Propaganda?
Frågan är vad för resultat detta kommer få, då spridningen bland svenskar verkar bli stor. När till och med min mor (vars intresse för försvarspolitik är lika med noll) kommenterar detta, då vet man att någonting är på gång. Personligen fann jag klippet ganska slemmigt; en obehaglig chimera av ryskt och svenskt. Men så såg jag på klippet med ett skeptisk öga, och är knappast en del av målgruppen. Min attityd i denna fråga är alltför medveten och bestämd.

De man är ute efter är istället de 70 procent av befolkningen som är negativa (30%) eller osäkra (40%). Budskapets format, via svensk symbolik och musik, kan beröra människor på ett sätt som svarta rubriker i DN och bistra generaler i Aktuellt inte förmår, och kan komma att forma uppfattningar på ett kraftfullt sätt.

Dock tar man en ganska stor risk genom denna typ av handling. Det är brant uppförsbacke för en uppenbart rysk avsändare att ändamålsenligt påverka svenskar då vi som nämnt tidigare har en ganska dålig uppfattning om landet. Sannolikt kommer därför många behandla en rysk video med viss misstänksamhet. Men kanske anser man att man inte har så mycket att förlora. Kanske ser man sig helt enkelt tvungen att kontra påtryckningar från NATO.

Det har hittills varit lätt för många att svepa undan allt tal om hotbild med "ryss-skräck" och som en sorts underlig nostalgi kring totalförsvarstiden. Men frågan är hur debatten kommer förändras när folk exponeras för något sådant här, när en annars ointresserad befolkning börjar känna sig personligt berörda av ett oväntat ämne från en mycket ovanlig adress. Ryssland är mycket medvetet om hur stor skillnad det är i dess inflytande idag jämfört med Sovjettiden, och att dess inflytande utanför rysktalande minoriteter är mycket begränsat. Man är också intresserad av att göra något åt det. Frågan blir därför om detta är en "one-off", eller är detta endast ett test som kan markera början på en bredare kampanj?

Andra i ämnet:
SvD, Gyllenhaal, OP, Bisonblog, Säkerhetspolitiska Reflektioner

Edit: Bytte försättsbild då den första gav fel intryck.
Edit2: Omfördelning av bild och text för bättre läsbarhet