måndag 25 februari 2013

Sverige, Artikel 5 och den Baltiska Snubbeltråden

Sveriges geostrategiska läge har de senaste 20 åren radikalt förändrats. Från att sedan 1945 varit det land som täckte hälften av Västs front mot öst, är vi idag i princip inneslutna av världens starkaste militärallians.

Det mest radikala med denna omställning, utöver det att Soviet föll sönder, är att trots att vi inte formellt* är med i NATO, så har vi ändå kommit att skyddas av vad som kallas "Artikel 5" i NATOs stadgar. Denna artikel är som bekant den viktigaste delen av alliansen, och innebär ett löfte om att ett angrepp på en enskild medlemsstat är ett angrepp på alla. Artikel 5 står idag också för den överlägset största delen av Sveriges försvarsförmåga.

Detta beror på att även fast den inte täcker Sverige direkt (vilket dess danske generalsekreterare Fogh Rasmussen var noga med att påpeka på Folk och Försvar) så innebär ändå Norges och de baltiska staternas medlemskap att varje realistiskt scenario kring ett enskilt väpnat angrepp på Sverige omöjliggörs. NATO kan helt enkelt inte ställa sig vid sidan om Sverige skulle bli angripet, då risken är allt för stor att angreppet endast är det första steget mot att avsevärt försvåra ett försvar av Baltikum. NATO har alltså inget annat val än att försvara Sverige så länge man vill försvara balterna.

Den näst största delen av nuvarande "svensk" försvarsförmågan återfinns inte heller den i Sverige, utan i Finland. Från att ha haft den tveksamma äran av att ge upphov till en ny säkerhetspolitisk terminologi har Finland idag uppgraderat sitt invasionsförsvar till något helt annat än vad som var möjligt tidigare. De hundratusentals motiverade och välorganiserade soldater som Finland kan ställa upp med omöjliggör en snabb och smärtfri konventionell seger för Ryssland.

Finlands nuvarande förmåga är avsevärt mycket bättre än de begränsningar de var tvungna att leva med under Finlandiseringens dagar, även om landet fortfarande är mentalt färgat av den tiden. Att Ryssland skulle kunna se på och tala till ett annat EU-land än Finland (och möjligtvis baltikum) på det sätt de gjorde förra året är svårt att föreställa sig. Att NATO trots detta är än mer impopulärt än det är i Sverige är mycket talande. Hur Ryssland reagerar på finsk politik är förståeligt nog även fortsatt en mycket ömtålig fråga i vårt östra grannland.

Först på tredje plats hittar vi vårt egna, egentligen ganska försumbara bidrag till vår egen säkerhet. Artikel 5 i kombination med det nuvarande finska försvaret har givit Sverige ett geopolitiskt läge som på vissa sätt är det bästa i vårt lands historia. De forna europeiska stormakterna är förenade i EU, Sovjet är borta och det finns ett löfte utfärdat att världens största och bäst utrustade militära stater kommer försvara våra östra och norra grannland...

Och det utan att Sverige egentligen behöver lyfta ett finger! Efter 2004 när balterna gick med har detta allt mer uppmärksammats av svenska regeringar, vilket både medverkar till den fortsatta tendensen till frimodig alliansfrihet från vänster och den nya mer lättsamma synen på Svensk försvarsförmåga från höger. Med tanke på den radikala förändringen i krav på vår egen förmåga sedan murens fall, och hur hypermilitäriserat Sverige var under kalla kriget, så är kanske det nuvarande läget för den svenska försvarsmakten, den yrvakna och mycket motsägelsefulla svenska försvarsdebatten, för att inte tala om den misstänkt låga kvaliteten på många ledande svenska försvarspolitiker, ganska naturlig. Den aktiva frånvaron av deras motsats, blir även den mycket naturlig.

I detta cyniska men mycket sparsamma sätt att se på vårt närområde så spelar Rysslands upprustning och auktoritära utveckling ingen roll. Vår egen förmåga är irrelevant. Varför spendera mer pengar när vi kan både låtsas vara alliansfria och behålla en viss handlingsfrihet, men samtidigt förbereda oss för att vi kan gå med i NATO med kort varsel om vi så skulle önska? Och, som om detta inte vore bra nog, så har vi de senaste tio åren haft friheten att misshandla den försvarseffekt som vi får för våra skattekronor så mycket vi vill. För vad spelar vår egen förmåga för roll när vi kan fortsätta få vad vi får och samtidigt spara en slant?

Men denna, för Sverige, "bästa av världar" gäller bara så länge Artikel 5 utgör ett trovärdigt skydd för Baltikum och Norge. Funderar vi över vad som blir av vår tveklöst viktigaste, och mest missförstådda, försvarsgaranti i framtiden? Den försvarsförmåga denna ger Sverige är som sagt mycket stor, men inte alls lika stabil som den som Sverige får av Finland. Finnarna har som bekant inget annat val annat än att försvara oss genom att försvara sig själva. De ligger där de ligger i förhållande till Sverige och Ryssland.

Och till skillnad från sådana hårda finska realiteter så är Artikel 5 någonting mycket mer osäkert. Det är ett löfte som kan visa sig ha olika innebörd beroende på vem som angriper vem. Är NATO villigt att försvara alla sina länder, med all kraft, under alla förhållanden? Inklusive med kärnvapen? Och om angriparen själv besitter kärnvapen? Denna osäkerhet är både bra och dålig, då den gäller för bägge sidor.

Man kan dock säkert säga att ett land som angriper ett NATO-land idag tar en väldigt stor risk. NATOs styrkor är ännu tillräckligt starka, och ingen kan säkert veta hur långt de andra NATO-länderna kommer att vara villiga att gå för att försvara eller återbefria ett land som blivit angripet. Men det är tveklöst så att Artikel 5 ett löfte om bistånd, en påskrift på ett papper vilken kan upphöra att existera från en dag till en annan. Och detta är ju är ganska mycket snabbare än den tid det tar att bygga upp en kompenserande förmåga, om detta ens är möjligt.

I Sverige har olyckligtvis osäkerheten kring Artikel 5 varit på sin höjd en akademisk fråga, om det varit en fråga överhuvudtaget. Men för många av våra grannländer är osäkerheten kring Artikel 5 en mycket central faktor i alla deras säkerhetspolitiska bedömningar, och ingenting man tar för självklart. Dessa länder nöjer sig inte med den suddiga försäkran som Artikel 5 innebär, utan försöker på olika sätt se till att göra sig oumbärliga likt vad många av de forna öststaterna gjort med sina omfattande och förbehållslösa bidrag till USAs aktiviteter och krig. Även Norge och Danmark gör mycket stora uppoffringar. Danmark deltar i operationer i en omfattning och på ett sätt som vore otänkbart i Sverige.

Norge har i takt med att isen i Arktis börjat oroar man sig allt mer för sitt förhållande till USA. Efter en period av svalare relationer försöker Norge återigen visa sig som en av USAs närmaste allierade och NATOs mest aktiva medlemmar. Det mest talande tecknet på detta, och hur lätt Sverige väger i säkerhetsfrågor, är på det vis man var villig att genomföra det mycket osmidiga beslutet om inköp av de numer enormt dyra F-35 Lightning II. Danmark vill också köpa dessa plan, men kostnaden börjar bli väl hög och måste kompenseras genom att endast ett orimligt litet antal köps in, nedskärningar på andra ställen i budgeten eller, som i Norge, via anslagsökningar.

Anledningen till att både Norge, Danmark och en rad andra av USAs allierade så desperat vill ha detta plan, och därtill är villiga att ha mycket stort överseende med både leveranstid, kostnad och förmåga, är att man vill kunna fortsätta delta i den innersta kärnan av fullt integrerade länder som fullt ut kan delta i USAs framtida offensiva flyguppdrag. Och vill man vara detta måste man flyga F-35, delvis då USAs planer för sitt framtida flygvapen kommer vara beroende av högteknologiska datalänkar inte helt olika de som sitter i svenska plan. Dock kommer denna speciella variant endast att installeras i amerikanska stealthflygplan som F-35, F-22 och B-2 och framtida obemannade system. Genom att hota sortera sina allierade efter användbarhet och lojalitet sätter denna sorts kompatibilitetskrav mycket hård press på mindre allierade att köpa F-35 och inget annat.  

 

Snubbeltrådar

Då den försvarsförmåga som det egna försvaret kan ställa upp är sekundär i jämförelse med det löfte om hjälp som kommer från annat håll, så blir den logiska följden att till varje pris öka den politiska kostnaden för USA och övriga allierade att bryta detta löfte.

Och så länge dessa är förmögna och intresserade av att ge en sådan hjälp fungerar detta mycket väl, även om den sits man sätter sig i, och det pris man kan tvingas betala, kan fluktuera ganska mycket beroende på omständigheter som inte går att förutse. Och även om man gör allting "rätt", så kan ju löften plötsligt visa sig tomma. Ett praktiskt sätt att demonstrera att det finns kraft bakom orden är att placera ut en "snubbeltråd" i form av en permanent närvaro av utländska soldater på egen jord, eller som i Norge, förpositionerad utrustning. Ett annat exempel på detta är de amerikanska soldaterna i Sydkorea. Dessa bidrar endast marginellt till Sydkoreas försvarsförmåga, men fungerar alltså framför allt som ett fysiskt bevis på försvarsgarantin.

Polen resonerar på ett liknande vis när man försöker få USA att stationera förband på egen jord, och snubbeltråden kan även skönjas i det att NATO stationerar flyg i Baltikum och på Island. Detta är även grunden till att de baltiska staterna är allt annat än förtjusta i Sveriges idoga försök att både-vara-med-och-ändå-inte, och att man är direkt negativa till att Sverige skulle delta i deras flygövervakning. Från deras synvinkel måste allt som ens potentiellt kan försvaga Artikel 5, och öka den press de upplever från Ryssland, undvikas.

Och då Artikel 5 idag det främsta skyddet för Baltikum mot Ryssland, så måste denna attityd mötas med förståelse och respekt. Särskilt med tanke på att balternas NATO-medlemskap och svåra geografiska läge kommit att utgöra ett tursamt men en aning oförtjänt skydd för Sverige.

Nästa inlägg kommer peka på ohållbarheten hos den ovan utmålade strategin, fråga sig var Europa och USA är på väg någonstans, och hur detta i sin tur påverkar oss.

* Informellt är vi förstås redan med. Hela vår försvarsreform har inriktat sig på NATO-kompatibilitet och deltagande i alliansens aktiviteter till den grad att vi numer är mer "NATO" än många NATO-länder. De enda som ännu inte förstått detta är som vanligt svenskarna själva.

Det är talande att Sverige fick högst antal röster av alla potentiella medlemsländer när 59 NATO-experter fick svara på frågan kring vilket land de helst skulle se i NATO. Även om jag är kritisk mot Sveriges agerande i dessa frågor är det tydligt att vi än så länge överträffar en grupp NATO-länder som inte spelar någon konstruktiv roll i alliansen. Exempelvis Grekland lyckas, trots sin relativt stora militärbudget, få flest röster som det land man helst skulle vilja kasta ut!

1 kommentar: