fredag 15 februari 2013

Ett svar på en fråga: Varför räcker inte 40 miljarder?


Det är en väldigt central fråga signaturen Ulol ställer på Wisemans Wisdoms. Det är riktigt att 40 miljarder är mycket pengar, men samtidigt måste dessa pengar sättas i ett sammanhang: Vilken uppgift är det som kan behöva lösas? Vilka verktyg är det som vi behöver för att lösa uppgiften? Vad kostar dessa verktyg? Av vem och på vilka grunder bestäms försvarets utformning? Så som jag ser det, så finns ett antal faktorer som gör att 40 miljarder inte räcker. Nedan är tre. Det finns med säkerhet fler, men dessa anser jag ha störst betydelse.

Den första har att göra med övergången från värnplikt till yrkesförsvar (som för övrigt var skandalöst uselt genomtänkt). Värnplikt är en sorts skatt i natura som tas ut av befolkningen, likt ett dagsverke förr i tiden, och med vilket man kan begränsa de reda pengar behöver spenderas på försvarets personal. Värnpliktiga har lite betalt och bor på logement under utbildningstiden. 

Här hittar vi en del av orsaken till att Finland får så mycket mer effekt för halva Sveriges försvarsbudget: de massiva mängder av gratis arbetstid som människor på alla nivåer bidrar med. Om värnplikt och annan "gratis" verksamhet är att betrakta som skatt så innebar värnpliktens avskaffande en sorts skattesänkning. För svenska försvaret innebar värnpliktens avskaffande att personalförsörjningen, som sett från försvarsbudgetens snäva vinkel tidigare varit billigt och i princip garanterad, helt plötsligt blir väldigt osäker, komplicerad och dyr. Detta är sant både för den menige yrkessoldaten, men än mer sant för de mer kvalificerade uppgifterna där man nu konkurrerar med andra delar av samhället där löner ligger på runt två gånger den lön försvaret har råd att erbjuda, och som antagligen har bättre villkor och en mer stabil och förutsägbar vardag.

Men producerar då inte ett yrkesförsvar bättre soldater? I teorin ja, då den genomsnittlige yrkessoldaten skulle kunna tänkas ha hög motivation och vara villig att förfina sina kunskaper över en längre tid. Men detta är sant endast om man ser till att göra yrket så attraktivt, och framtidsutsikterna goda vid skada eller karriärbyte att de bästa söker och stannar kvar en längre period, och att man har råd att öva, understödja och anställa tillräckligt många av dessa soldater så de lär sig och blir bättre.

Detta har på väldigt många platser visat sig vara både dyrt och svårt. I USA, med världens största och mest vältränade frivilliga styrkor, så får soldater en lön som är bättre än motsvarande i privat sektor samt sjukförsäkring, betald skolgång och en generös pension. Det är även en ingång till medborgarskap. Dessutom är USA:s väpnade styrkor den mest beundrade och betrodda offentliga institutionen! Men så ligger också de amerikanska försvarsutgifterna på 4,5 procent av BNP, mot Sveriges 1,1. Andra länder, vilka likt Sverige inte anser sig ha råd att jaga sina soldater med förmåner, respekt och pengar, men ändå försöker införa yrkesförsvar dras med mycket stora vakanser eller svårigheter. Detta inkluderar Ryssland, men de lägger nu mycket mer krut på problemet.

De pengar vi spenderar på personal idag är inte ens i närheten av att fylla det hål som uppstått i försvarsbudgeten på grund av värnpliktens avskaffande. De heltidsanställda soldater vi utbildar idag tar ungefär dubbelt så lång tid att komma så långt som den nivå värnpliktiga var vid efter ett år, och de stannar inte tillräckligt länge för att de ska bli bättre. Dessutom kan man resa frågetecken över hur hög kvalitet många av de nya soldaterna har jämfört med under värnpliktstiden.

Det finns bra anledningar att överväga yrkessoldater, då deras potential i yrket är högre, men om man gör det i tron att man samtidigt kan dra ned på försvarsbudgeten är det inte en bra idé. Gör man ändå detta, som nu, så kommer man oundvikligen att skapa en försvarsmakt som blir väldigt liten eller bara existerar i finansdepartementets grumliga fantasier om en fjärran framtid som aldrig riktigt kommer närmare. Det värsta av allt är att detta kunde räknats ut från början, men viljan att leta upp och ta till sig sådan information var tydligen begränsad.

Den andra anledningen till att vi får dålig effekt av våra miljarder är att den typ av materiel som vi behöver för att kunna möta ett kvalificerat hot av det slag Ryssland befaras besitta om 10 år är mycket omfattande och dyr. Det moderna kriget utspelas snabbt, och är extremt teknologiskt krävande. Vapen som tidigare var relativt ineffektiva (som konventionella ballistiska robotar) har idag med GPS (GLONASS), nya material och digital teknik blivit dödligt farliga. Det är också mycket svårt att gömma fasta installationer från en motståndare med spionsatelliter. Att få effekt av en viss typ av system väldigt komplicerat och kräver att många enskilda system samverkar. Detta är speciellt sant i luften och på och under havsytan.

Exempelvis Finland kan få hög effekt då de valt att använda förhållandevis billiga och relativt lågteknologiska system i stora kvantiteter, samt spetsat detta med extremt motiverade soldater och strategiska inslag av högteknologi. Dock är det krig de med rätta förbereder sig för av ett helt annat slag än det vi riskerar att hamna i. Om vi antar att en minimal målbild bör vara att kunna hålla Gotland samt skydda fastlandet från angrepp så bör vi ha förmågan att kunna fånga upp ett anfall på och över Östersjön. Detta innebär en satsning på Marinen och Flygvapnet.

Ryssland har en rad mycket kompetenta system som vi måste mäta oss mot, i potentiellt mycket stora kvantiteter. Det sägs att Rysslands militär är rostig och dåligt tränad. Detta är till viss del sant, men Rysslands militär är också absurt stor och gömmer stora variationer i kvalitet. Inom vissa områden som missilutveckling är de i världsklass redan idag. En anledning till det är att de aldrig slutat planera för det konventionella kriget mot en jämbördig eller överlägsen motståndare (NATO), något som man i Väst i princip slutat bry sig om.

Den tredje anledningen till våra 40 miljarders otillräcklighet har att göra med "problemet" att vi i Sverige har en ovanligt stor försvarsindustri. Detta är egentligen inte negativt alls utan mycket positivt då den svenska försvarsindustrin är fantastiskt mångsidig, och dessutom är en av världens mest konstnadseffektiva och håller mycket hög teknologisk standard (Insight s.66). Att ha denna typ av expertis och kunna egenutveckla och modifiera dessa typer av system är ovärderlig. Tyvärr blir det en konflikt mellan industrijobb och försvarsförmåga när man inte har tillräckligt mycket pengar, och den kampen vinner industrin varje gång då det är där rösterna finns. Följden blir att i princip inget av de kostsamma nyinköp vi nu gör kommer kunna användas på något vettigt sätt under nuvarande politik.

De nya Gripenplanen är för få, men kommer framför allt få svårt att överhuvudtaget överleva ett krigs första timmar, då de utgör ett primärt mål för kryssningsmissiler och ballistiska robotar vilka vi varken har eller planeras att ha skydd emot. Det "kvalificerade luftvärn" som efterfrågades för att skydda och komplettera de 60 Gripen E regeringen beslutat om kommer enligt regeringen att utgöras av ett system som inte har en sådan förmåga. Det fåtal flygplan som eventuellt överlever kommer därefter få problem med saker som ledning, landningsbanor, beväpning, och fientligt luftvärn. Visbykorvetterna är för få, samt saknar besättningar och luftvärnsrobotar. Ubåtarna är kanske det som klarar sig bäst även i framtiden då de är relativt självgående, men de är för få, kommer få problem med besättningarna, och kan knappast kompensera för allt annat. Det går att fortsätta.

Utöver det har vi en mängd materiel till Armén som är ruskigt gammal och behöver förnyas. Hade Sverige inte haft försvarsindustrin hade vi kunnat prioritera Armén fullt ut, tänka i nya banor och få en låg men åtminstone mätbar effekt inom de 40 miljarderna. Som det är nu tvingas försvaret köpa ny teknologi oavsett om de kommer kunna använda dem eller ej. Jag vill understryka att vi definitivt behöver de förmågor som ska införskaffas, samt att försvarsindustrin är en ovärderlig resurs som vi inte får slösa bort, men det ska i så fall till mycket mer pengar om de saker vi nu införskaffar ska kunna uträtta någonting.

Idag är Sveriges försvarsförmåga blygsam, men långt mycket bättre om man jämför med hur usel den kommer bli i framtiden om nuvarande politik drivs igenom inom de 40 miljardernas ekonomiska ram. Man bör påminnas om att den mycket låga försvarsförmåga som illustreras i de spel som KKRVA har utfört förutsätter en budgetökning på 5-6 miljarder per år, samt det i min mening mycket optimistiska antagandet att personalförsörjningssystemet levererar utlovat resultat.

ÖB har varnat för att vi kommer tvingas lägga ned ett vapenslag, då pengar och uppgift inte går ihop. Långt mer sannolikt är att osthyveln kommer fortsatta vina genom luften, och pengarna slösas bort på tveksamma rekryteringskampanjer, potemkinbataljoner och avancerade vapen som knappast går att använda i en organisation som inte sitter ihop.

Risken vi står inför är möjligheten att om tio-femton år så har den ryska militären ha filat bort de största bristerna. Hur världen ser ut då, och vem som kontrollerar dessa styrkor vet vi inte. Väntar vi och ser hur det går, ja då kommer det vara för sent att göra något åt det. Att hålla jämna steg med detta rent materiellt kommer ta tid och bli dyrt. Därtill kommer det kosta att få personal, oavsett om vi väljer att betala denna kostnad i reda pengar eller i natura (värnplikt). Danmark har visat att det går att kombinera värnplikt med ett mer dynamiskt typ av försvar.

Ett annat alternativ är en kombination av dessa, likt det man har i Norge. Allmän mönstring och i princip frivillig värnplikt sköter rekryteringen på basnivå, medan en kärna av yrkessoldater för olika syften sedan kan rekryteras bland de värnpliktiga. Till skillnad mot någon som söker direkt utifrån, så har dessa soldater redan mycket god insikt i vad de ger sig in i, vilket i sin tur gör att pengarna man nu lägger på reklamkampanjer kan läggas på löner. Dessutom minskas risken för att missförstånd kring yrkets karaktär gör att de hoppar av inom ett eller två år. Detta skulle även gynna officerarutbildningen som just nu har stora problem att fylla platserna.

Sedan kan man fråga om detta spelar någon roll? Kanske vi inte kommer behöva något försvar, det är ju osannolikt att Ryssland skulle vilja angripa Sverige? Och kommer inte allting lösa sig bara vi går med i NATO? Dessa frågor får lämnas till senare inlägg.

9 kommentarer:

  1. Bra "sammanfattning" av läget. Intressant läsning, ser fram emot mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Hoppas kunna bidra med lite mer av ett helikopterperspektiv till debatten, och vad för slags sammanhang som vi ingår i (oavsett vi vill det eller ej).

      Vad NATO är och kommer bli är en fråga jag funderar kring nu. En mycket stor fråga.

      Radera
  2. Väl skrivet. Jag tänkte tillbaka och reflekterar över hur skrämmande det är att jag som nyinryckt kadett 2006 kunde identifiera i princip alla de frågetecken kring vpl-avskaffande som nu utvecklats till mer eller mindre ilsket röda utropstecken. Politikerna måste verkligen ha sovit sig genom försvarsberedningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller helt med, det är chockerande hur lite förarbete och tanke som läggs på det här. Men det är kanske så det blir när ett område upplevs som irrelevant.

      Tyvärr är det ett syndrom som Sverige delar med många andra länder i Europa, vilket kan komma att ställa till problem för oss oavsett hur vi väljer att handla framöver. Tyskland är speciellt oroväckande.

      Radera
  3. Apropå högteknologiskt försvar: Om du har en fiende utrustat med en pistol, vad skulle du helst anfalla med:
    Två ilskna hundar eller 1000 förbannade myggor?
    (försök att träffa en mygga med pistol)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tidsangivelsen är fel. Jag postade inlägget kl 18:32. Se där hur det kan gå med högteknologi...

      Radera
  4. Varför nämner du inte den totalt felaktiga personalbesättningen i svenska försvaret (med hangaroundverken)?

    Ca. 24.000 personer, varav ca. 16.500 militärer som jobbar i fredstid, för att ställa upp ca. 50.000 soldater.


    Ett par tusen högre officerer och ett artillerirör i provkörning på en dumper. Om det lyckas, finns det 24 rör om fem år.

    Herregud, när vaknar ni !

    SvaraRadera