måndagen den 15:e april 2013

Osthyveln är Mäktigare än Skalpellet

"I am determined that we not repeat the mistakes of the past, where the budget targets were met mostly by taking a percentage off the top of everything, the simplest and most politically expedient approach both inside the Pentagon and outside of it. That kind of "salami-slicing" approach preserves overhead and maintains force structure on paper, but results in a hollowing-out of the force from a lack of proper training, maintenance, equipment and manpower. That's what happened in the 1970s - a disastrous period for our military - and to a lesser extent during the late 1990s." 

Att USA nu ska skära i sin militära budget kan inte ha undgått någon. Hur djupt och på vilket sätt man skär kommer säga mycket om hur de amerikanska väpnade styrkorna ser ut i framtiden, och därmed vad för resurser som blir över för resten av världen när man nu ska koncentrera sig på Asien och Stilla Havet. Det behöver knappast nämnas varför det är i vårt intresse att i vår framtida planering ta hänsyn deras prioriteringar och inte bara ta USAs framtida ekonomiska hälsa och enorma försvar för givet.


Med tanke på hur stor Pentagons budget blivit på senare år, så skulle de reduktioner som kommer inom en nära framtid inte behöva vara speciellt dramatiska. De två utdragna och kostsamma konflikterna i Irak och Afghanistan är i princip över och att man anpassar de väpnade styrkorna efter detta läge är fullt naturligt.

Mycket tyder dock på behovet av mycket djupare reduktioner än så. Som antyds i grafen ovan, och som beskrevs i det förra inlägget, är man under nuvarande ekonomiska politik på väg in i en situation där den del av den federala budgeten i vilket försvarsutgifter ingår (discretionary spending) får ett dramatiskt mindre utrymme.

Detta är dock förstås endast en prognos, där man förutsätter att nuvarande trender fortsätter. Någonting kommer förhoppningsvis ske innan dess som förändrar politiken och får ned den galopperade skuldsättningen. En del av detta någonting kan dock komma att bli en permanent lägre nivå på USAs försvarsbudget, vilket skulle göra det nödvändigt att göra svåra val om var man har råd att vara engagerad. Risken är stor att detta innebär stora och svårförutsebara förändringar i Europa, och i värsta fall ett mer isolationistiskt USA.

Sedan början på kalla kriget har man haft tre perioder av sjunkande försvarsutgifter. De går nu in i den fjärde. Grafen ovan anger golvet på denna till -31% från toppen, men detta är endast vad som kommer ske enligt rådande lag, och staplar temporära kostnader från Afghanistan och Irak ovanpå de vanliga utgifterna.

Tar man bort dessa missionsrelaterade utgifter handlar det än så länge inte om några minskningar alls, utan endast en fördröjd ökning. Givet det ekonomiska läget måste det ses som mycket sannolikt att denna planerade ökning inte kommer bli av, och att man åtminstone tar sig ned till liknande nivåer som de tidigare perioderna. De framtida budgetutsikterna och skuldsättningen är helt enkelt av ett mycket mer kroniskt och allvarligt slag än under de tidigare perioderna.


Samtidigt är det politiska systemet som ska genomföra nedskärningarna är ett av de mest polariserade sedan inbördeskriget, och den nyss avslutade kongressen vida sedd som den mest inkompetenta på decennier. Detta är djupt problematiskt, av den enkla anledning att det militära verktyget representerar politikens förlängning. Medan utrikespolitiken förstås är en del av presidentens uppdrag, så är det i slutändan kongressen som håller i pengarna. De är de som bestämmer över försvarsmaktens struktur. Detta är ett område där beslutsfattandet inte kan privatiseras, det är helt beroende av hur politikerna närmar sig sitt uppdrag, och hur väl det politiska systemet fungerar.  

För vad som är i ett lands eller organisations intresse, och vad som är i den enskilde beslutsfattarens intresse, är inte alltid samma sak. Delvis som en konsekvens av detta så finns två konkurrerande principer för att skära i en budget. Det ena är att man likt en osthyvel plockar en viss procent av varje område och på så vis behålla den tidigare balansen i den underliggande strukturen. Det andra är att göra aktiva val där man med sitt "skalpell" försöker hitta en ny balans i en krympande ram.


Av dessa två verktyg tenderar osthyveln vara den överlägset populäraste bland beslutsfattare av låg kvalitet eller integritet. Detta då den är för den höge beslutsfattaren enkel och "riskfri". Inga förkunskaper krävs, och väldigt lite sömn går förlorad genom att hyvla av 10% på alla områden. Ett sådant beslut kan bokstavligen tas på en fikarast. Än mer fiffigt är att man sedan kan skylla eventuella problem på de längre ned i organisationen. På mellannivå eller "på golvet" tas alla svåra, impopulära, kontraproduktiva eller olagliga beslut, vilka man senare kan hålla dessa ansvariga för om något går fel.

Skalpellet å sin sida är ett svårt sätt att skära. Det kräver en mycket fingerfärdig användare, så man inte skär bort kritiska funktioner. Intelligenta beslut kräver kunskap och måste föregås av en lång tid av undersökningar och förberedelser. Men framför allt är risken att eventuella protester och bakslag kan härledas direkt till beslutsfattarens kontor, med potentiellt allvarliga konsekvenser för dennes självkänsla och karriär.


För de stundande nedskärningarna i USA är det inte likgiltigt vilken av dessa metoder som får störst inflytande. Dagens Pentagon är ett ställe där enorma mängder pengar spenderas utan att man riktigt vet var de tar vägen. Det finns gott om nedskärningar man kan göra som i längden kunde vara ganska hälsosamma. Det amerikanska försvarsdepartementet har egentligen aldrig genomgått en revision i modern tid, utan endast mindre delar undersökts. En full revision är planerad 2017, men även om en sådan blir av (inte alls självklart) kommer osäkerheten kring var mycket av pengarna går fortsatt vara enorm.

För en klartänkt beslutsfattare utrustad med ett skarpt och pålitligt skalpell finns massiva effektivitetsvinster att hämta, då hela systemet har lidit av för mycket pengar snarare än för lite, och man kunnat göra sig av med de goda vanor som kommer med att leva inom en rimlig ram.

Project For Government Oversight (POGO)
Den stora och dyra armé av frivilliga man byggt upp för att kunna ockupera Irak och Afghanistan kan minskas rejält. Dessutom finns stora besparingar att hämta i en stor mängd svårdefinierbara kategorier arbetare på kontrakt. Som beskrivs i grafen ovan, så vet man ofta inte ens vad dessa personer sysslar med. En del av dessa arbetare är säkerligen privata företag som fyller offentliga roller, inspirerade av naivt tänkande kring magin i privatiseringar.

Riktigt stora besparingar finns också att hämta i på anskaffningsområdet. Det finns en uppsjö vapenprogram som startats på medvetet överoptimistiska premisser, och en smula mer disciplin kring pengarna kan leda till mer eftertanke och mindre riskvillighet, vilket i längden skulle kunna leda till att man slipper fler dyrbara misslyckanden som t.ex. Future Combat Systems ($18 Miljarder), Comanche ($8 Miljarder) eller EFV ($3 Miljarder).

Än mer pengar finns att spara genom att undvika program som levereras sent, blivit mycket dyrare i drift och inköp, fått mindre förmåga och i endast blivit tillverkade i ett mindre antal. Världens genom tiderna största vapenprogram, det minst sagt överambitiösa F-35 Lightning II, är ett klassiskt exempelvad man i fortsättningen inte har råd med.

En annan typ av slöseri är de program som enbart hålls vid liv av politiska skäl. Exempelvis har man 8000 M1 Abrahams i olika versioner, varav runt 1000 faktiskt används, och den totala behovet som mest ligger på 2000. Man har 6000 M3 Bradleys, och behöver 3000. Trots detta modifieras fortfarande äldre exemplar till i princip ingen nytta alls, i ett system där produktion och behov inte verkar hänga ihop

Den del av budgeten som sysslar med informationsinhämtning har sedan 9/11 ökat hejdlöst. Nya departement som Homeland Security har satts upp och ett Cyber-Industriellt Övervakningskomplex grundats. Hela fruktsalladen av trebokstavskombinationer (FBI, CIA, NSA etc.) slukar runt $80 Miljarder per år på ett ineffektivt, mycket obehagligt och allt för ofta lagvidrigt sätt.


Sequestration: Världens Vassaste Osthyvel

Republican lawmakers and pundits have blasted defense officials... for having failed to prepare for across-the-board cuts that Congress put into the 2011 Budget Control Act... Between August 2011 and November 2012, Pentagon officials repeatedly stated that they were not revising their budgets or making contingency plans for sequestration, and frequently pointed out that the cuts would be too damaging to even contemplate.

Det har alltså under lång tid funnits gott om anledningar att leta fram nya, vassa blad att skära med, då Pentagons budget får sägas vara ett "target rich environment". Detta är dock inte vad som nu sker, utan den första av alla kommande budgetnedskärningar visade sig vara den fegaste och mest intelligensbefriade avhyvlingen någonsin.

Av alla möjliga sätt man hade för att spara är Sequestern i sin nuvarande form en nästan perfekt kombination av politisk bekvämlighet och kontraproduktiv ineffektivitet. Detta är inte första gången på senare tid som den amerikanska kongressen lyckas göra det som är i deras egna, kortsiktiga intresse på bekostnad av vad landet och världen är i behov av. Anledningarna till denna katastrofala handlingsförlamning på område efter område återfinns bland annat i en tilltagande polarisering och brist på samarbetsvilja mellan partierna.


Den allra största skulden till dagens situation måste läggas på det Republikanska partiet. I ett överstabilt tvåpartisystem som det amerikanska har man inte råd med att det ena beter sig som republikanerna gör. Sedan mitten av nittiotalet har man gått från att vara ett småkorrupt men relativt heterogent parti till att bli en obehaglig kombination av idealistisk önsketänkande och empatilös individualism och cynism.

En mycket läsvärd artikel beskriver vissa av de personer och metoder som verkar för att sprida de lögner och den paranoia som präglar dagens amerikanska höger. Detta måste få ett slut om kongressen ska kunna börja fungera igen.

Det demokratiska partiet å sin sida är mer "normala", men inte heller de klarar av att utmana alla de starka särintressen som lägger grunden för karriärer, bistår med kampanjbidrag och erbjuder lukrativa anställningar vid det offentliga livets slut. De är lika mycket systemets fångar som Republikanerna i detta avseende, och föga förvånande har detta en tendens att prägla vad, varför och hur saker blir gjorda.


Till viss del handlar det naturligtvis om att amerikaner har de politiker de förtjänar. Medan kongressen som kollektiv på senare år börjat få löjeväckande låga siffror är medelamerikanen fortfarande relativt nöjd med "sina" företrädare.

Medan 76% tyckte att "de flesta" i representanthuset borde slängas ut, den högsta siffran på åtminstone 20 år, så vill 53% behålla den egna. Skillnaden mellan dess två siffror är avslöjande, och visar på hur representanter och senatorer belönas för att vara bra på att styra resurser till den egna bakgården.


Polariseringen har också en allt starkare geografisk komponent. Allt fler amerikaner umgås bara med folk som har liknande politiska åsikter, söker bara upp nyheter som bekräftar den egna (ibland väldigt märkliga) världsbilden och bor i städer eller söker upp områden som domineras av de egna åsikterna. Tillsammans med omfattande manipulation av valdistrikt och än mer ideologiska partival leder denna process till mer ideologiskt renläriga kandidater.

Siffor för Representanthuset
Slutresultatet är att skruvade världsuppfattningar får allt större plats, att politiker allt för ofta håller pinsamt låg kvalitet och att alla tecken på kompromisser med de förhatliga motståndarna kan användas av mer ideologiskt "rena" utmanare på hemmaplan.



 

Särintresset och Självintresset

Panetta charged Congress with putting national security at risk by "lurching from budget crisis to budget crisis to budget crisis" in a downward spiral of political gamesmanship aimed at partisan gain. "My fear is that there is a dangerous and callous attitude developing among some Republicans and Democrats alike that these dangerous cuts can be allowed to take place in order to blame the other party for the consequences... there is a real price to be paid for this approach. You lose the trust of the American people and you create an aura of constant uncertainty that pervades every issue and gradually undermines the credibility of the nation."

När politikens cyniska drivkrafter får fritt spelrum skär man hellre på ett sätt vilket inte lämnar några fingeravtryck, behåller sin proportion del av den stora kakan och i allmänhet maximerar sina chanser att bli omvald. I sådana fall blir osthyveln spektakulärt mycket mäktigare än skalpellet.

Den amerikanska försvarsbudgeten, vilken tidigare varit helig, har blivit en gisslan. Men om bägge sidor kommer fortsätta försöka använda hotet om nedskärningar där för att utpressa den andre, så kommer dramat fortsätta sluta olyckligt.

Även om de senaste amerikanska försvarsministrarna har varit mycket kompetenta så är det i slutändan kongressen som kommer bestämma hur grunderna för USAs framtida försvarsmakt ska se ut. President och Försvarsdepartement kan ge förslag om vad man ska spara på, men om kongressen insisterar på att neddragningarna ska fortsätta enligt den extrema osthyvelprincip som man nu använder kommer effekterna på USAs väpnade styrkor snabbt bli mycket märkbara.


Att man ändå utsätter försvaret och försvarsbudgeten för denna fullständigt hjärndöda politik visar på hur hårt den enskilde kongressledamoten håller på "sina" försvarspengar och "sina" försvarsjobb. Under det senaste försvarsbeslutet nekades ett flertal besparingar med hänsyn till olika kongressledamöters politiska situation. Och på ett sjukt sätt är fortsatta avhyvlingar det mest "rättvisa" sättet, då alla och ingen ledamot eller parti kan beskyllas för dess konsekvenser.


De ständiga amerikanska budgetkriserna är ett symtom på ett system som stadigt verkar bli allt mindre benäget att ta beslut kring frågor som är ens marginellt kontroversiella. Kring allt för många frågor av större vikt råder en spöklik tystnad. Senatorer och representanter spenderar enorma mängder tid på att ringa personer och rusa runt på tillställningar för att jaga pengar till nästa politiska kampanj. Detta har nu lett till att många distrikt börjat anställa lobbyister för att hjälpa sin representant i det hårda politiska spelet kring regler, pengar och jobb.

Det finns motkrafter som förhoppningsvis kan mildra att en katastrofalt onödig utveckling av misskötsel och förfall sker. En av dessa är försvarsmaktens höga anseende, men framför allt handlar det förstås om att man har skaffat sig allianser och åtaganden runt om i världen.

Men för att USA ska kunna fortsätta hålla en hög profil, om man ska undvika att bli ytterligare ett i raden av historiens fallna imperier, har man inte råd med att framtida nedskärningar utförs på sätt som ens avlägset liknar det som nu sker.

En sådan utveckling är inte alls oundviklig, men risken är allt för hög för inte tas på allvar. I Sverige har vi att anpassa oss till detta, och inte förutsätta att amerikanerna vet vad de sysslar med. Det är hög tid att göra oss mer oberoende av utvecklingen i USA, och inte fortsätta hoppas på det bästa. 

1 kommentar:

  1. Hmm, en blogpostning som bekräftar min deppiga världsbild apropå USA. Hoppas de rer ut det.

    SvaraRadera