fredag 8 mars 2013

Herr Wallmarks Amerikanska Paraply



Det första inlägget på denna blogg, "Varför Räcker Inte 40 Miljarder?", ville på ett översiktligt vis beskriva den enorma obalansen mellan försvarets planerade uppgift, organisation och tilldelade medel. Därtill påpekades att den planerade organisationen i sig är underdimensionerad. Alltså en bristfällig finansiering av en bristfällig organisation...

I det andra inlägget, "Sverige, Artikel 5 och den Baltiska Snubbeltråden", funderades det över om det finns en rationell förklaring till den till synes märkliga politiken som målades upp i det första inlägget. Svaret återfanns i den radikalt nya Europakartan efter Soviets fall, nya politiska villkor i Finland, och att de Baltiska staterna 2004 gick med i NATO. Dessa tre saker samverkar till att det blir i princip omöjligt att angripa Sverige utan att samtidigt konfrontera NATO, då Baltikums läge utgör en sorts "snubbeltråd".

Detta har lett till en mycket populär politisk slutsats: Sveriges egen förmåga inte spelar någon roll, och den bild som målas upp i "Varför Räcker Inte 40 Miljarder?" är helt i sin ordning då det inte finns något hot.

NATO försvarar Sverige, medan Sverige får detta skydd utan att behöva gå med NATO.

Resultatet är att konventionellt försvar blivit "någon annans problem", en filosofi som sammanfattar den försvarspolitik som förts av både höger och vänster de senaste 10 åren ganska väl. Stadsminister Reinfeldt har alltså delvis rätt i sina påståenden kring konsensus i den förda politiken: Ingen har velat betala för något de kan få gratis. Men detta fiffiga konsensus bygger på en föråldrad kunskap och förutsätter att världen utanför Sveriges gränser inte förändras. En sådan strategi är beroende av att NATO alltid kommer vara det den är idag, och att NATO är så starkt och trovärdigt att Sverige inte behöver hjälpa till i det territoriella försvaret av Europa. 

 

Denna typ av tänkande ligger bakom vad Hans Wallmark här om dagen sade i riksdagen (§69): 

 

"...Mycket av den debatt som förs bygger på något slags antagande att Sverige är precis ensamt, det vill säga att alla skulle vända sig mot Sverige. När jag tittar på en kartbild ser åtminstone jag att om man ska nå Sveriges kust eller land så måste man komma från söder, från öster eller från väster. I alla dessa lägen kommer man att passera ett eller flera andra länder varav flera dessutom är Natoanslutna och därmed artikel 5-länder. Hela debatten bygger på något sätt på ett antagande där man tänker bort resten av världen."


Till skillnad från Skipper så har jag (givetvis!) inget annat val än att ge Wallmark rätt i sak, då han mer eller mindre ordagrant upprepar vad jag skrivit tidigare. Lika så har han rätt i att debatten ofta helt missar hur Sveriges försvar hänger ihop med våra grannländer.

Men i det större perspektivet har Wallmark fel. Man måste ta analysen ett steg längre och fundera kring vad för slags skydd det Wallmark beskriver egentligen ger oss, och vad för funktion Sverige har i att den kan upprätthållas även i framtiden.

Den "baltiska snubbeltrådsstrategi" som Wallmark förespråkar fungerar endast om Baltikum på ett trovärdigt sätt kan försvaras. Ett sådant försvar förutsätter en samövad allians av konventionella styrkor och/eller ett trovärdigt hot om massiv ekonomisk eller nukleär vedergällning mot Ryssland.

Och på pappret kan all osäkerhet kring NATOs förmåga till sådan avskräckning framstå som märklig. Alliansen representerar ju sammanlagt 60% av jordens totala försvarsbudget, och inkluderar tre kärnvapenmakter. Detta sista balanseras av att Ryssland också är en kärnvapenmakt, men landet spenderar för tillfället endast ca 5% av den globala försvarsbudgeten och har endast en bråkdel av Europas ekonomiska styrka.



Denna synbarligen mycket optimistiska bild saknar dock viktiga nyanser. Dels speglar den endast hur världen ser ut idag, dels jämför man en stor samling länder med mycket olika viljor, villkor och förmågor med ett enskilt land.

Men framför allt döljer den det faktum att NATO kommit att bli ofantligt beroende av USA, vilket har en förmåga som vida överträffar de andra länderna. USA står för 70% av NATOs försvarsutgifter. USA står för koordination och väldigt många nyckelkompetenser. Det handlar inte endast om att USA spenderar mer pengar, utan att landet kan använda dem på ett mer koordinerat sätt vilket ger dem mycket mer effekt och ett större spektrum av förmågor, medan den Europeiska tendensen är att att samma förmåga införskaffas om och om igen, vilket leder till en låg kollektiv effekt. Ett NATO utan USA, eller ens med en lägre inblandning, vore något helt annat än vad vi för närvarande planerar för.

Att USA helt skulle gå ur NATO kan för stunden uteslutas. Därtill är banden för starka och USAs nuvarande användning av Europas infrastruktur och över hela världen spridda territorium allt för utbrett. Utan Europa skulle fortsatt Amerikansk maktutövning i Mellanöstern, Afrika och Asien bli mycket dyrare och svårare.

Men USA behöver inte gå ur NATO för att komplicera saker i Europa. I nuläget finns det en omfattande osäkerhet kring omorienteringen av USAs väpnade styrkor mot Asien och en amerikansk hemmaopinion som är trött på att bekosta vad de ser som gnälliga och bortskämda européers försvar. Men den största ovissheten kretsar kring hur låg USAs framtida försvarsbudget till slut kommer bli och vad för praktisk effekt neddragningarna kommer ha på dess förmåga.

Säkert är att alla dessa saker kommer påverka nivån och beredskapen på USAs förmåga att uppfylla Artikel 5 i Europa negativt. Lika säkert är att det inte längre är om, utan när och hur mycket USA kommer dra ned på sin närvaro i Europa. Det råder inte längre något tvivel om att USA planerar att minska sitt engagemang.

Detta i sin tur gör att Europa, där Sverige som bekant ingår, tvingas ta ett mycket större ansvar för sina gränser och sitt närområde än vad vi är vana vid och bekväma med. Vi blir tvungna att börja ställa oss olustiga frågor kring vår egen förmåga, vilka förmågor våra grannar har, och vilka möjligheter och vilken vilja vi har att integrera dessa för en större kollektiv säkerhet och handlingsfrihet. Om försöken i Norden är någon vägledning kommer det inte bli någon lätt uppgift.



Den cyniske kan även roa sig med att spekulera kring hur långt många av de kontinentala NATO-ländernas solidaritet sträcker sig. Vilken roll, om någon, skulle Spanien, Grekland och Italien vara beredda att spela i en konflikt i Baltikum? Vad kan vi förvänta oss av Tyskland?

Att sådana frågor ens behöver ställas pekar på att det är hög tid att börja fundera kring framtida scenarier i vilka Europa har huvudansvaret för europeisk säkerhet, och hur Sverige på bästa sätt kan bryta vårt nuvarande tillstånd av självintresserat navelskåderi mot något mer konstruktivt.

Natoförespråkare måste konfrontera det faktum att om vi enbart utnyttjar den option på medlemskap vi skaffat oss, så kommer detta inte lösa Sveriges problem. Endast ett medlemskap skulle inte ge oss något som vi inte redan har idag, då en konflikt med Sverige redan innebär en konflikt med NATO.

Natomotståndare måste konfrontera att ett medlemskap avsevärt skulle underlätta den planering och samordning som kommer krävas om Sverige ska hjälpa alliansens försvar av Baltikum, en planering som också underlättar alliansens förmåga att hjälpa oss. Både vi och Baltikum är beroende av att betydligt större länder kan och hinner gripa in. Utan en sådan hjälp riskerar vi att ställas inför ett "fait accompli", där en invasion av Baltikum och delar av Sverige går så snabbt att ingen hinner reagera, och det sedan visar sig att ingen är beredd att betala priset för att återerövra vad som blivit förlorat.

Motståndare och förespråkare måste tillsammans konfrontera att våra grannländers nedrustning inte är ett positivt tecken vilket kan användas för att även fortsatt motivera att Sverige bedriver en försvarspolitik där förvarseffekt är underordnad de egentliga särintressena: karriär, ideologi och partipolitik. Att detta kan upplevas som en revolutionär tanke visar på att vägen framåt kommer bli lång och eventuellt farlig. Vad som är ännu farligare är dock att, som allt för många av våra politiker, fortsätta backa in i framtiden och vägra tänka tankar som någon annan inte redan tänkt åt dem.

Det farligaste av allt är dock att oroväckande många av våra grannländer inte kan föreställa sig att USA kanske inte längre kommer vara närvarande på det sätt de varit sedan 1949. Att det blivit så är på sätt och vis förståeligt. Många (särskilt Tyskland) har en nationell identitet som på ett fundamentalt vis formades under och efter andra världskriget och vars syn på världen är långt mer uppblandad med USAs närvaro än vad Sveriges är. Att Europa skulle hamna i denna beroendeställning var kanske oundvikligt, men idag är detta varken nödvändigt, hälsosamt eller hållbart.

Europa har mer än tillräckligt av teknologi och resurser att sköta detta själva. EU utgör den största ekonomin i världen! Vad som saknas är vilja och en solidaritet som sträcker sig bortom den egna gränsen. Detta sista ser vi allt för mycket av i Sverige.

Nästa inlägg kommer studera vilka de krafter är som driver USAs gradvisa nedtrappning i Europa.

4 kommentarer:

  1. Och det kokar väl ner till 3 slutsatser:
    1. Ingen hjälper den som inte kan (eller vill) hjälpa sig själv (vi måste ha ett någorlunda starkt försvar för att vara en intressant samarbetspartner för någon)
    2. Att bygga upp en försvarsförmåga som gör att vi själva kan slå tillbaka alla tänkbara hot är för dyrt
    3. Det enda nu existerande alternativet för militärt samarbete är väl NATO?

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1. Ja, men det är inte enbart om sympatier. Har vi inget eget försvar så kommer ingen hinna hjälpa oss, så enkelt är det.

      Dessutom måste vi kunna hantera det redan idag allt för realistiska scenariot att man kan använda hot och utpressning mot vår infrastruktur och försörjning för att tvinga igenom sin vilja. Detta är speciellt effektivt mot ett högteknologiskt, relativt isolerat och på vintrarna svinkallt land som Sverige.

      2. Räknar man in kärnvapen i "alla tänkbara hot" är förstås idag omöjligt. Annars tror nog vi skulle kunna freda svenskt territorium hyfsat bra på egen hand, även om det skulle kosta. Där det kniper är hjälp till grannländer. Med ordentliga investeringar kan vi hjälpa till att fördröja en invasion av Baltikum, men mer än så kommer kräva att andra länder griper in.

      3. Ja, NATO är "the only game in town". Det skulle säkert gå att få effekt genom bilaterala samarbeten också. Men ju närmare vi samarbetar med våra grannländer, och ju större och skarpare övningar vi deltar i, desto mer absurd blir idén om alliansfrihet. Som jag skrev i ett tidigare inlägg är entusiasmen för Sveriges politik begränsad hos balterna.

      Eventuellt skulle vi kunna hamna i en situation där vi är 99.9% medlemmar istället för som idag 95%. Det vill säga att vi är samövade och samplanerade och ett påskrivet fördrag finns i något kassaskåp någonstans.

      Fördelen (?) med detta vore att man inte lämnar Finland ensamt i kylan, och att vi har något att svara med om Ryssland skulle vilja provocera oss på något vis. Nackdelarna överväger dock, speciellt som det låter allt för många av både politiker och vanliga svenskar fortsätta att leva i den låtsasvärld de byggt upp. Sveriges (och Europas!) säkerhetspolitik är i akut behov av lite ärlighet och klarsynthet.

      Radera
  2. Problemet är att Wallmark förmodligen menar en sak, men i ord säger en helt annan sak. Det innebär att han framställer sig själv som mindre vetande.

    En politiker måste vara tydlig, och får aldrig förutsätta att budskapet ska läsas mellan raderna.

    Att tala i gåtor har aldrig varit en framgångsfaktor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Att tala i gåtor har aldrig varit en framgångsfaktor."

      Jag håller med dig om att politiker bör vara ärliga. I det korta perspektivet är det dock för många väldigt lockande att dra till med halvsanningar.

      I övrigt tror jag faktiskt att många Nymoderater jobbar hårt på att övertyga sig själva om att sanningen alltid är det som är mest politiskt bekvämt. En utvecklad förmåga till självbedrägeri är helt enkelt anledningen till att de nått sin position inom partiet.

      Radera