lördag 23 mars 2013

Post Pax Americana: Ett Imperium på Lerfötter


Som har beskrivits i tidigare inlägg, så står USA för Sveriges och Europas viktigaste försvarsgaranti. Genom sitt kärnvapenparaply, Artikel 5 och de i Europa framgrupperade styrkorna säkrar man inte enbart vår kontinent, utan verkar även (oftast) stabiliserande på regionen runt omkring.

Denna närvaro är en del av det globala "Pax Americana", en jämförelse med de 200 år av fred som sammanföll med det romerska riket kring år noll.

Och vissa likheter finns. Om man bortser från existensen av kärnvapen, så handlar det i fallen om att en aktör kommit att bli väldigt mycket starkare än någon annan, och att en period av ordning följt i skuggan av denna dominans. Exakt vilken period som Pax Americana ska räknas ifrån är ganska godtyckligt. Den ena versionen är från andra världskriget till idag, då man var "the leader of the free world" i opposition till kommunism och Sovjetdiktatur.


Den senare, starkare, versionen bör nog ses från slutet på kalla kriget, då USA uppnådde unipolaritet, och man talade om "historiens slut". Det Första Gulfkriget presenterade ett helt nytt sätt att föra krig på. Något som Irak, innehavare av en av världens på pappret största arméer, visade sig helt chanslös mot. Precisionsvapen, smygteknik och mörkerseende vad bland de teknologier som möjliggjorde krig i vilka anfallaren kunde ta endast symboliska förluster samtidigt som försvararen snabbt imploderade.

Sedan finns det givetvis anledning att kritisera hur "fredlig" denna amerikanska fred varit, och hur väl USA använt den makt detta inneburit. Särskilt det sista Irakkriget med eftermäle var en uppvisning i den hybris som infekterade delar av den amerikanska eliten, och hur traumatiskt 9/11 var för landet. Det "kalla" kriget mot kommunismen var förstås även det en mycket blodig period fylld av moraliska tveksamheter och strategiska felsteg.

Oavsett vad man tycker om detta är det tveklöst så att den roll som USA tagit på sig efter andra världskriget varit fundamental för global säkerhetspolitik. Hur världen sett ut om man valt att aldrig gå med i andra världskriget, eller gått tillbaka till sina rötter och återigen bli isolationistiskt efter 1945, vet vi inte. Säkert är att den sett mycket annorlunda ut.

Det moderna Europa är format av en aktiv amerikansk närvaro, och för många av våra grannländer är relationen till USA det i särklass viktigaste bilaterala förhållandet. Sett från europeisk synvinkel, så har de senaste 60 åren varit en existens under ett ovanligt "mjukt" imperium, lika starkt militärt som det varit i attraktionskraft.  

Men detta hotar nu att gå om intet under vikten av katastrofala utsikter för grunden för denna dominans.

St Louis Fed (CBOs svenska motsvarighet är Riksdagens Utredningstjänst)
“How we confront these problems will in many ways determine the future course of America... It will determine whether the United States will be a leader in the 21st century or just another failed empire in history.”
Det ökande skuldberget är det mest konkreta tecknen på de problem man har, och är en av de saker förre försvarsminister Leon Panetta nämner i det ovan citerade talet. Någon annan som oroar sig för detta är förra årets ordförande för Joint Cheifs of Staff, som menade att budgetunderskottet var "det värsta hotet mot USAs nationella säkerhet".

Det "värsta hotet" får väl sägas vara en aning överdrivet, med tanke på alternativen, men på både kort och lång sikt är det definitivt det största hotet mot USAs försvarsbudget, och därmed mot dess status som supermakt.



De två graferna ovan fångar tillsammans allvaret i situationen. De framtida utgifterna från dagens politik ökar hädanefter drastiskt, och inte sedan 70-talet har man kunnat hålla ihop debit och kredit annat än under en kort period kring år 2000.

Resultatet av alla dessa år av underskott har förstås blivit en stadigt ökande skuldsättning, och en politik där underskott setts som något normalt. Från att efter andra världskriget varit den axel som hela västvärldens ekonomiska system vilade på, så skenar nu USAs ekonomiska underskott. 2012 var det på 7%, en nedgång från 10% ett par år tidigare.

1 Biljon = 1000 Miljarder


Frågan blir därför, vad är det som driver dessa underskott? På kort sikt har den största delen att göra med finanskrisen, vilken totalt har uppskattats att kosta hela 22 biljoner US$ (!), och till viss del av det senaste årtiondet av krig. Det beräknas att det nu nästan exakt tio år gamla, tragiska och onödiga Irakkriget kostade 2 biljoner USD, och kan komma att kosta 6 biljoner över tid. Trots att dessa utgifter var enorma, så var de också relativt kortvariga. De verkliga utmaningarna är strukturella, och ligger i framtiden.


Men, USA har ju också en av västvärldens lägsta skatter. Så, är det inte bara att höja skatten? Om man bara tog den dit OECD-medium är, så skulle hela dagens underskott försvinna.




Till viss del är detta nog både nödvändigt och möjligt, då skattesänkningar setts som en universallösning av många i amerikansk politik under de senaste 20 åren. Oavsett situation eller problem har svaret från det republikanska partiet alltid varit att skatten måste sänkas.

Men det finns en mängd anledningar till att detta varit så populärt, och att budgetunderskottet hela tiden tillåtits öka. Dessa orsaker bidrar till att man inte kommer kunna fylla gapet mellan utgifter och intäkter enbart via skatteökningar. Djupa strukturella reformer är också ett måste. Nedan följer en överblick över några av de problem man har.

Ett Korrumperat Skattesystem

Det federala skattesystemet innebär en omfattande indirekt skatt, då det är så komplicerat att stora mängder pengar slösas bort. Komplexiteten kan också utnyttjas av större företag och rika privatpersoner så att dessa kan nolltaxeras eller till och med få pengar tillbaka trots höga vinster.

Huvudanledningen till denna tilltagande komplexitet är att politiker i kongressen använder skattesystemet för att belöna kampanjbidrag eller röster från olika grupper med skräddarsydda undantag. Detta har gjort systemet i princip omöjligt att reformera, och att antalet sidor i skattelagboken enbart klättrar högre och högre.


Oljeberoende

Energipriser i allmänhet och bensinpriser i synnerhet är viktiga orsaker till ekonomiska problem bland många amerikaner. De stora naturgasfyndigheter som hittats har hållit ned kostnaderna för uppvärmning och energi, men bensinpriserna är fortsatt höga. Många amerikaner är fullständigt beroende av bilen för att ta sig någonstans. Det finns städer med utbyggd och välfungerande offentliga transportmedel (t.ex. Portland och New York) men den amerikanska drömmen har varit att bo i en förort eller en "exurb" upp till två timmars pendling ut från tätorterna. Denna dröm har dels varit subventionerad, men också uppmuntrats av obeskattade bensinpriser. Med fyra timmars pendling per dag är det bil eller ingenting, en livsstil som är både ekonomiskt och miljömässigt vansinne.






Utbildningskostnader

I USA är bra skolor, bra barnomsorg och alla typer av universitet dyrt. Det finns bra offentliga skolor, men dessa tar bara elever från det område som betalar dess budget via fastighetsskatter. Detta driver upp huspriserna i sådana områden, vilket alltså i praktiken innebär en indirekt skolavgift. 

Kostnaderna för all typ av utbildning har skenat under de senaste decennierna, på ett sätt som ofta inte står i proportion till vad studenterna får. Det finns många anledningar till att detta skett, men resultatet är desto mer påtagligt: en enorm press på familjer att spara till sina barns studier och/eller enorma studielån bland studenterna. Dessa lån är mycket svåra att bli av med i en personlig konkurs, och väger ned studenter med skulder för decennier. Speciellt skadliga är de många vinstdrivande universitet där en enorm andel hoppar av utan examen men väl med en stor skuld.

"Tertiary Education" är universitetsstudier och uppåt. Den ljusa delen av staplarna markerar offentliga utgifter, de mörka privata.

Skillnaden mellan allmänna kostnader (vanlig inflation), sjukvårdskostnader och universitetsavgifter.

Ett Sjukt Sjukvårdssystem 

En av de värsta kostnadsdrivarna har varit ökade sjukförsäkringsutgifter, vilka som kan ses i grafen ovan har ökat explosionsartat. Detta är även det område som beräknas öka mest i framtiden. Men trots att man över de senaste 30 åren konsekvent spenderat mer och mer pengar än alla andra, så lyckas man för genomsnittsamerikanen inte producera speciellt bra resultat.

 

Enbart den amerikanska staten spenderar alltså mer av BNP på sjukvård än de flesta andra länder, men lyckas ändå inte ge ett universellt skydd. Ca 30 miljoner amerikaner är helt utan sjukförsäkring. Tillsammans med de privata utgifterna spenderar man alltså nästan dubbelt så mycket som i Sverige mätt i BNP.

Den senaste reformen av president Obama har lagt en mycket försiktig grund för att på sikt göra något åt detta, men den största poängen med reformen var dock inte kostnadskontroll, utan att reducera antalet amerikaner som står utanför försäkringssystemet. Det amerikanska sjukvårdssystemet är dock så ineffektivt och ojämlikt, att den naturliga frågan blir om det inte fanns något bättre sätt att göra det på.

 30 År av Platta Löner

Kostnadsinflationen skulle varit mindre bekymmersam om bara inkomsterna hållit jämna steg. Och för en mindre del amerikaner är det så, men inte för majoriteten. Den ökade skillnaden mellan inkomstnivåer har lett till att amerikanska familjer blivit tvungna att skuldsätta sig allt mer för att kunna möta de ständigt ökande utmaningarna mot sin privatekonomi. Allt fler lever "pay-check-to-pay-check" och har inte alls plats för några skatteökningar

Notera skillnaderna mellan den nedersta linjen "Average Hourly Wage" (medellön) och de andra kostnaderna.

Medellönen för majoriteten av amerikanerna har i princip stått still sedan 70-talet..

 

Underinvesteringar

USA lider av underinvestering inom vissa områden. Infrastruktur är kanske det värsta, och den fallande andelen som läggs på detta hotar nu USAs framtida tillväxt. Fram tills 2020 behövs ca 4 biljoner USD, 80% mer än nuvarande budget, om man ska kunna hålla infrastrukturen i gott skick och undvika en ökning i ekonomiska förluster orsakade av dåligt underhåll.


Ett Enormt Fängelsesystem

Mätt både i absoluta tal och i antal fängslade per capita, så har USA den största fängelsebefolkningen i världen. De land som eventuellt spärrar in fler proportionellt är Nordkorea och Kuba. När det var som värst satt 1% av den vuxna befolkningen bakom galler. Detta makabra rekord har fungerat som en sorts pervers arbetsmarknadsåtgärd för vissa stater, och en ineffektiv sådan då det inte är direkt gratis att hålla en fånge inlåst.

Data från 2008
Själva inlåsningen är dock ofta det mindre problemet. Tragiken börjar i den stund de flesta människor blir utsläppta och upptäcker att de fått sina liv förstörda då de i fortsättningen får problem att hitta något jobb på grund av sin fängelsevistelse. Samtidigt har det skapat en på vissa platser mycket viktig arbetsgivare i form av privata fängelser vilka sedan lobbar för fler och hårdare straff, i en "industri" värd 78 miljarder USD och med 800.000 anställda.

För skattebetalaren har de totala kostnaderna för detta uppskattats till 50 miljarder dollar, en siffra som nu börjat sjunka då många stater infört amnestilagar för att få ned antalet fängslade. Men det kommer ta lång tid att få resultat, då det skulle kräva stora reformer av ett rättsväsende som skapade denna allt för stora grupp av nuvarande och före detta fängslade.

 

Guns Vs. Butter

Att det finns många som i ljuset av den bild som tecknas ovan omvärderar vad för slags roll USA har råd att spela i framtiden är inte direkt överraskande:
Of all the places U.S. troops are stationed around the world, no place seems to cause as much consternation as the military’s robust presence in wealthy western Europe.
With defense spending set to undergo its biggest squeeze in a generation, many lawmakers are once again taking a hard look at Europe and asking the question: What is the military still doing there?
 “One of the things we’re hearing a lot around the Hill here is, maybe we don’t need forces in Europe anymore,” said [the] chairman of the House Armed Services Committee, last week during a hearing on the military mission in Europe. “We’re so far advanced there, maybe we can pull all those troops home and it would be a big money savings. And then the way things are going right now financially, that would be a great thing..."
[T]he Pentagon could save up to $500 billion over 10 years if it would simply tell its European allies in NATO that they now have the security lead in defending shared interests in the region, allowing the U.S. to assume a more backseat role in Europe.
For example, pushing allies into the operational lead around the Mediterranean perimeter, for counter-piracy operations in the Red Sea and the Gulf of Aden and for providing the bulk of ground and tactical air forces that serve as a strategic counterweight to Russia could provide big savings. (NATOSource)
Detta är förstås inte den enda åsikten som finns, och det är bra att påminna att ett försök att från USAs sida att minimera sin europeiska närvaro skulle föra med sig betydande politiska och ekonomiska risker. Många Europeiska länder huserar amerikansk militär infrastruktur för globala ändamål, ställer utan frågor upp även på tveksamma internationella äventyr och köper reflexmässigt amerikanska vapen i förhoppning att man i utbyte ska få uppmärksamhet och säkerhet.

Allt sådant hotas om man börjar uppleva att USA försöker undvika att hålla sin del av det oskrivna avtal som dess europeiska allierade tror sig ha säkrat. Det skulle leda till ett Europa med drastiskt mycket lägre amerikanskt inflytande och där dess försvarsindustri har det betydligt tuffare.

Dock bör man i ljuset av USAs enorma ekonomiska och sociala utmaningar inte vara det minsta förvånad över att allt fler där borta undrar varför man även i fortsättningen ska bidra med vad ett gäng rika och irriterande bekväma länder skulle vara fullt kapabla att ordna på egen hand. Alliansen som den ser ut idag är allvarligt obalanserad. Samordningen var för dålig och beroendet av USA var för stort redan innan man var för sig började skära i budgetarna.

Ett brett amerikanskt tillbakadragande skulle förstås innebära en ökad risk för militära bakslag i Europa och vårt närområde. Det är långt ifrån säkert att vi européer förstår och förmår rusta upp och koordinera oss i den omfattning som behövs för att ersätta USAs närvaro.

Här i Sverige har funderingarna kring detta knappt börjat! Vissa undantag finns dock: Försvarsradions inslag här om dagen tog upp frågan om den "strategiska idén" på ett ovanligt bra sätt. Det behövs mycket mer av det framöver, och mycket mindre av sådant här.

Nästa inlägg kommer handla om politiken kring de strukturreformer som behövs, samt fundera på hur USAs militära förmåga och prioriteringar kommer påverkas av dess lägre försvarsbudget. 

2 kommentarer:

  1. Tack, klart läsvärt. Hur ser du på Per Tengblads inlägg på Newsmill härom dagen?
    Mvh,
    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Tack, klart läsvärt."

      Tack, det uppskattas!

      "Hur ser du på Per Tengblads inlägg på Newsmill härom dagen?"

      Det är inte omöjligt att han får rätt i att Sverige visar sig oförmöget att gå med i NATO.

      Men om det skulle bli så har det mindre med "det svenska folket" att göra och mer med alla de intellektuella och prestigemässiga låsningar som finns inom vår politiska elit.

      SD, V, MP och S är aggressivt ointresserade av frågan, och dagens M lika så. M behöver förhoppningsvis bara en ny ledning, medan det av de andra partierna kanske är S som skulle kunna ändra sig. De tre andra verkar allt för doktrinära.

      Jag tror inte det kommer gå att bygga ett effektivt *regionalt* försvar utan ett svenskt NATO-medlemskap. I vår region har vi en nyckelroll, oavsett om vi fattar det eller ej.

      Om vi vägrar att koordinera med våra grannländer, och om alla bindande allianser är uteslutna, så finns risk för alla möjliga sorters obehagligheter som följd av detta.

      Den "informella" koordination som vissa politiker utan tvekan föredrar är ingen bra ersättning.

      Radera